det är slitigt att få ihop det

Herregud, jag är så pretentiös. Jag tror att jag klarar allt. Det slutar med att jag gräver ned mig och inte klarar någonting istället.

Nu har jag till exempel tenta på fredag, som jag av (goda) skäl inte klarat av att plugga tillräckligt mycket till. Ibland är det så, livet kommer i vägen och skolan kan inte vara viktigast. Men stället för att acceptera det intalar jag mig att det kommer att gå bra på något jävla sätt ändå, för att jag inte klarar av tanken på att misslyckas i mina egna ögon. Så vuxen jag är lider jag fortfarande av högstadiets fröken Duktig-syndrom, pinsamt!

Får jag välja, väljer jag såklart det som är viktigast i mitt liv: min familj. Men ibland kan man inte riktigt resonera så, ibland måste man klara båda. En tenta är lyckligtvis någonting man kan göra om, men det är tufft att släpa för mycket och stå med ett berg av rester vid terminens slut. Därför hoppas jag att koman tar slut snart så att jag kan sätta tänderna i resten av terminens plugg!

på agendan: tenta i omvårdnadsvetenskap

Här tenta-pluggas det frenetiskt. Har börjat alldeles för sent känns det som. Eller var det så att jag började i tid men att min hjärna i själva verket består av teflon så att ingenting fastnar? Och varför, ja varför, kommer jag på mig själv med att baka två plåtar kolasnittar mitt i all ångest?? Obegripligt.

Att ens skriva det här inlägget ger mig ångest, och då är det ändå slut nu.

det fungerar!

Efter sisådär femtio synkroniseringar ligger nu äntligen min kära gamla iPhone i min hand, redo att användas! Min Samsung Galaxy var ett trevligt finbesök, men min iPhone och jag - vi är gamla polare!

tacka vet jag 3310

Jag försöker låsa upp min iPhone så att jag ska kunna använda andra simkort än det jag har från tele2 (som jag inte använder längre eftersom jag bytt till 3, och på grund av detta använt en Samsung Galaxy under hösten). Det är ett helvete! Mobilen vill inte låsa upp sig, tele2 krånglar, kundtjänsten krånglar, 3 krånglar med fakturor som ligger på ungefär en miljooon mer än vad jag blivit utlovad när jag sa ja till den här förbenade dealen... Detta är bannemig det sämsta jag gjort! (Skämt åsido. Kanske inte det sämsta jag gjort någonsin, men ganska frustrerande).

Tacka vet jag min första mobil, en gammal hederlig Nokia 3310 med ett kontantkort från Telia. Inga problem, någonsin. Den höll, och höll, och höll!

pamma eller mappa?

Igår lekte min dotter och jag med Duplo hemma hos mina föräldrar. Freija radade upp gubbar på en platta och sa "en mamma", "en till mamma" och så vidare. Alla gubbar hon ställde upp hade långt hår, halsband och ögonfransar - det som jag antar ska utmärka en "mamma".

Så tog hon upp en gubbe som tydligt var menad att representera det manliga könet (på det där väldigt könlösa sättet som återses hos bland andra duplogubbar och barbiedockor) med blå kläder och keps. Hon sa "en till mamma" och ställde gubben bredvid de andra "mammorna", och till min egen förvåning kommenterade jag "Nää, det där är nog en pappa"!

Ouuff, jag kunde bitit mig i tungan! Varför skulle det inte kunna vara en mamma? Vill jag verkligen lära min dotter att mammor minsann inte kan ha blå kläder eller keps, utan måste ha långt hår och fladdrande ögonfransar? Har jag rätt att lägga mig i hennes lek och styra över hennes fantasi? Nej, det har jag ju såklart inte. Tycker Freija att gubben med keps och blåkläder är en mamma så är det såklart en mamma. Jag rättade mig snabbt.

Jag vill inte falla till föga för av samhället bestämda regler för vad som är manligt och kvinnligt i uppfostrandet av min dotter, och jag trodde faktiskt inte att jag gjorde det heller. Men där fick jag en knäpp på nosen!

Skäms, Emilia!

hej 2012

Hur har ni haft det, de här två första dagarna av det nya året?

Vi har haft det väldigt bra, myst hos mina föräldrar mest hela dagen igår - vi firade nyår där och sov över (gissa vem som inte var pigg när det var dags att gå upp på nyårsdagen? Mörbultad efter en natts vaka med sporadiska inslag av sömn släpade jag mig upp runt halv nio. Vilken annan dag som helst skulle jag kallat det en rejäl sovmorgon, men inte den dagen. Inte den dagen.) - och ikväll myser vi vidare. Freija får då aldrig nog av sin mommo&mommomossa...

Mitt nyårslöfte för i år tänker jag inte avslöja (än). Jag har erfarenheten att om man avslöjar dem gör pressen av att andra vet att de blir så mycket svårare att hålla. Jag kan avslöja att det innebär en väldigt stor utmaning för mig...

Dagarna har fläckats av plugg-stress från min sida. Jag har mycket att läsa in och det känns som att jag gått in i en vägg, jag kommer mig bara inte för att börja plöja igenom det. Men jag ska, jag ska.

Imorgon ska jag askultera en dag på urologiavelningen på Danderyds sjukhus, vilket betyder att jag går en hel dag med en syrra där. Det känns kul att få komma ut och se hur vårdarbetet fungerar i praktiken, på våra framtida arbetsplatser. Jag är ju så grön än, har aldrig tidigare jobbat inom vården och är i sanningens namn lite skrajsen när jag kommer ut på sjukhus. Men det är bra för mig att få lite erfarenhet!

Nä, nu måste jag gå och leka lite...

mommo & mommomossa

Jag & Freija myste runt i pyamas hela morgonen, som förvisso inte började förrän strax innan 9 för oss - vi har en hård natt med en stundvis väldigt vaken tjej att tacka för det. Jag vet inte vad hon nu fått för sig men hon vaknar var och varannan natt och bara...är vaken. Det som började som gråt efter mamma övergår, så fort hon nått sitt mål i att väcka mig, i prat och skönsång på högsta volym (klockan halv två på natten?!), och hon har väldigt svårt att somna om. Det händer mer ofta än sällan att jag får vagga henne i famnen som en bebis, och trots att jag egentligen känner att hon borde vara för stor för det vid det här laget så är det ganska mysigt när hon somnar som en tung klump i mina armar. Nostalgi!

Iallafall så segade vi oss igenom morgonen, la pussel och ritade och F provade skor (en ny-gammal favorit!). Efter lunchen tog vi en frisk promenad till mamma & pappa med vagnen (läs: Jag tog en svettig promenad och F sov i vagnen). Jag pratar alltså om mina föräldrar, Freijas mormor och morfar. Eller "mommo" och "mommomossa" som de heter enligt F. Hur man lyckas omvandla "morfar" till "mommomossa" har jag svårt att förstå, förut var det bara "mossa" vilket var mer begripligt men det har nu utvecklats...till mommomossa.

Okej, vi kör på det älskling!

när juldagsmorgon glimmar...

...ja, då ligger jag däckad i soffan, förlamad av trötthet & önskar att jag fått sova bara liiite till imorse. Men se det gick inte för pyamasnissen var i farten 06.30 och underhöll oss med skönsång precis som föregående morgon. Ni vet, den där hälsningslåten som barn ibland sjunger på dagis? "Anton är här, och Erik är här, tänk vad roligt att Lovisa är här..."? Den är en storfavorit här hemma och sjungs högt och ofta, antingen om kompisarna på dagis eller om oss; "Pappa hääär, å mamma hääär, å Fäijja hääär, FÄÄIJJAA HÄÄÄR!" (utifall att någon skulle misstagit sig på var Freija var...).


Jag hoppas att alla har haft en mysig julafton och framför allt fått uppleva lite julefrid - det behöver vi som har en stressig vardag!


Nu ska jag & Freija hoppa ned i ett bad, sen blir det "lilla" julafton hemma hos mamma och pappa i eftermiddag.


God fortsättning



dan före dan före dopparedan

Nu kan jag inte låta bli att undra hur många som har samma rubrik som jag just nu... Den är en klassiker, så den får stanna!

Jag har glömt att nämna att jag och "min" grupp i skolan fixade världens mysigaste julbord igår, hemma hos en ur gruppen. Det kom liksom i skuggan av soff-kissarens vilda bravader... Det var iallafall årets första, och när jag tänker efter det första jag varit på - på flera år! Förutom på julafton har det inte blivit av att jag gått på julbord de senaste åren, varken hemma eller borta (i det senare fallet har det kanske mer varit min plånbok som strejkat). Men jag måste bara understryka detta: knytis-julbord is the shit!


julbuffén uppdukad
julgodiset är framdukat

hon sprider kaos

Hur lyckas hon, den där tösen? Ikväll lyckades hon spilla vatten över datorn och kissa i soffan inom loppet av 3 minuter. Dumma mamman skällde, men sa förlåt efteråt. Man kan inte rå för att olyckor händer när man är liten!

bästa freija

Jag måste bara ösa lite mer kärlek över min underbara dotter som, så liten hon är, förstår att när livet ger en törnar hjälper inga ord!

I dagarna som varit har jag upplevt motgångar som fått mig helt ur gängorna. Detta resulterade att jag tappade tålamodet med Freija när jag skulle få henne att sova middag (och hon i vanlig ordning tramsade & flamsade...), tårarna började rinna längs med kinderna och jag kunde inte hejda dem. Freija tittade förvånat och undrande på mig och frågade: "Mamma ledsen..?", hon försökte skratta men märkte direkt (på mitt extremt tillgjorda leende tillbaka, får jag anta) att jag inte skojade. Jag försökte torka tårarna och släta över med ett "oj, ja, mamma blev bara lite ledsen, ingen fara...". Då slog hon, min älskade älskade lilla vän, armarna om mig och sa "Såå mamma, Freija krama". Och så fick jag ligga nära nära i vår säng, med hennes lilla arm runt mig, och fnusa i hennes ljuvliga hår tills hon somnade. Hon är ett skänk från ovan, den ungen!

freijas första jullov

Idag var första dagen på min dotters allra första lov! Hon fick följa med mig till skolan under förmiddagen, en annan har ju tyvärr ingen rast och ingen ro, men hon verkade okej med det. Hon tar vanligtvis ca fem minuter på sig att "värma upp" när hon träffar nya människor, sen är hon igång och far oblygt runt som en tornado. Så även idag. Totalt ogenerad var hon. Alla närvarande fick lyssna på sankta lucia och tipp tapp, vare sig de ville eller ej. Det blev en öm klump i halsen när hon gav mina tre gruppmedlemar varsin hejdå-kram när vi skulle gå - allt jag sa var "nu får du gå och säga hejdå" och då var det självklart för henne att detta inkluderade kramar. Härliga unge!

rent ut sagt

Usch, det har varit en av dom där dagarna. Ni vet, när allting går åt pipsvängen?


Hade otur med tågen och missade två tunnelbanor mot Mörby för att människor i rusningstrafik uppenbarligen inte ser möjligheten att stå i gången som någonting för dem. Jag var den där arga tunnelbaneresenären som alla suckar åt på morgonen, människan som jag själv vanligtvis himlar med ögonen åt och tänker att "nu får hon väl ge sig"? Vilt fäktandes och frustandes, med ånga som kommer ut ur öronen, allt det där. Därefter försökte jag genomföra ett grupparbete trots att tankarna var någon helt annanstans. Jag fick besked från min sambo att jag tydligen fyllt i att F skulle vara julledig från dagis från och med idag när jag menat att skriva i från och med på onsdag, så det fick jag lösa. Sen satt jag tillsammans med en stor del av min klass och kokade över på ett möte där vi diskuterade den här nya utbildningen som vi alla går, och som på många plan tyvärr inte lever upp till de förväntningar vi hade när vi tackade ja till den.


Ja, och sen spillde jag kaffe över mig själv. Två gånger.

enkronan

Igår satte Freija en enkrona i halsen.

Jag och Gaston var ute och hade lite egentid, så vi var inte hemma när det hände. Svärmor som var barnvakt är antagligen märkt för livet av detta. Det är sällan eller aldrig någons fel när ett barn sätter i halsen, det går så fort och hur gärna man än vill är det omöjligt att kontrollera varenda sekund. Freija snodde en enkrona, busade och sprang iväg med den och ja, sen hamnade den i halsen. Som tur var reagerade svärmor instinktivt och rusade fram, la Freija på mage över låren och bankade henne i ryggen - precis som man ska göra. Freija kräktes upp enkronan, och verkar inte ha gjort sig illa i halsen. Allt gick bra.

vinter

Jag har varit så omotiverad till detta. Varje gång jag satt mig framför datorna och tänkt att jag ska få till en liten uppdatering har det tagit tvärstopp. Varför vill jag då göra detta? För Freija, har svaret blivit, och för dem som bryr sig om och vill veta hur det går för henne och mig.
Det har fallit sig naturligt för mig att uppdatera, gå tillbaka och följa hennes utveckling från en ärta i magen till en liten knodd som tultar runt och nu till detta tvåårstrotsiga lilla monster som man inte kan annat än älska.
Jag har börjat plugga och hela hösten har varit som en lång och härlig huvudvärk, fast på ett bra sätt. Det är svårt att sätta hjärnan på maxfart igen efter en lång föräldraledighet då man ju använt helt andra delar av den. Det är svårt att få resten av livet att gå ihop, med dagistider som ska passas, hämtning, lämning och en man som jobbar långa dagar och är väldigt trött när han kommer hem. Det är livet, och det ÄR härligt mitt i allt det svåra.
Den här stora omställningen har dock satt min simultanförmåga på prov; vissa saker har fallit bort, däribland bloggen. Jag vill inte att den ska vara ett "måste", har ingen lust med det. Men när andan faller på, som nu, så tänker jag uppdatera. Kanske är det för att jag börjat landa i allt det nya, kanske för att det är jul snart. Kanske för att jag, av olika anledningar, har behov av att skriva just nu.
Freija är som sagt tvåårstrotsig och gör oss närmast galna här hemma. Hon utmanar och trotsar och allting är "Nej!" och "Inte!" (ibland vet hon inte riktigt själv vad det är som är "inte!" för stunden, det brukar bli "inte...eh..eh..eh...INTE MAMMA!...?"). Idag är hon hemma från dagis eftersom hon bokstavligt talat vägrade att stanna där när vi kom imorse. Hon var helt rabiat, grät och skrek så hon nästan kräktes. Tårarna sprutade och hon sprang mot dörren och ville bara gå hem, detta var alltså ungefär två minuter efter att vi kommit in genom samma dörr (hon gråtande och skrikande även då). Hon brukar ALDRIG gråta när vi lämnar henne, vanligtvis är hon jättenöjd och bryr sig knappt om att vi går. Om det var trotsen eller att hon kände sig hängig och egentligen inte orkade leka kom jag inte fram till, men jag valde att lyssna på hennes signaler och bekräfta henne så vi gick hem. Glad som en lärka var hon, pratade, sjöng och lekte hela vägen hem. Skitunge!
freija & mamma påväg till parken

Om

Min profilbild

Emilia



Jag är 23 år gammal och bor i en Stockholms-förort tillsammans med min fina familj som just nu består av min sambo och vår fantastiska dotter, född den 19 januari 2010. Min blogg berör allt inom ramarna för vårat familjeliv i förorten, min kärlek till musik, mina röriga tankar och mina pågående studier till sjuksköterska vid Sophiahemmet högskola i Stockholm. Framför allt är bloggen tillägnad min dotter. Välkommen!


RSS 2.0